Är det vår nu?

Skidspåren höll i går. Ungdomarna stakade runt på den avkortade konstsnöbanan. Säsongens sista tävling?

Några timmar senare är skidorna rengjord. Nytt paraffin. In i förrådet. 

Vinter blir vår.

Plockar fram cykeln. Pumpar däck. Smörjer kedjan. 

Den grådaskiga vardagen är utbytt. Är det så solen ser ut?

Cyklar 15 km. Bara för att testa om knäet klarar. Och för att känna på våren.

Jo, den är här nu. Åtminstone denna dag.

Fem dagar efter Loppet

Tur du inte hann längre i allafall, sa mina kollegor. De menar väl. Liksom så många andra. Omtänksamma medmännsikor gör sig till känna en dyster vecka som denna.

Men att avsluta årets Lopp i Mångsbodarna. 24 km. Ladda ett år och stanna efter drygt en och en halv timme, lätt uppvärmd och med den mesta kraften från all träning och mat, lagrad. Jag hade hellre kommit till Oxberg. Sex mil är åtminstone ett bra långpass och jag hade vetat lite mer var i resultatlistan jag låg. Eller till Eldris. Ja, givetvis ingen knäincident över huvudtaget. Men Mångsbodarna? Åka till Sälen för - 24 km stakning. Eller 20, för i första backen upp var det inte frågan om den klassiska teknikens växel 4.
Söndagen den 2 mars har lagt sig som en mörk skugga över mitt skidåkande liv. Men på något sätt måste det komma något positivt ur detta också. Och jag ska verkligen fundera på vad det kan vara.

Med undantag av en aprilhelg i Idre, är skidsäsongen över. Möjligtvis något stakpass på konstsnön -såvida både snö och knä håller.

Veckans fem vilodagar har nog ändå varit nödvändiga. Det har inte funnits utrymme för någon träning. I vanliga fall vilar jag en hel vecka efter Loppet. 90 km kräver det och i stället är annat inplanerat. Fem vilodagar efter 24 km, är inte alls nödvändigt. Men hur tränar man med ett skadat knä?

Lyckligtvis har jag, sedan januari, en inbokad tid hos sjukgymnasten nästa vecka. Samma knä men annan skada.

Sen är det bara att köra igen. Revanschlust och motivation stiger. Våren är här. Och som sonen sa häromdagen: Jag längar till rullskidåkningen.

 

Ingen rolig dag

Det blev ingen rolig dag. Men vi tar det från början.

En Vasaloppsresa är lite som julafton. Precis som varje familj har sina jultraditioner har varje Vasaloppsgäng eller klubb sina traditioner. I år är vi tre klubbar som samsas om en resa och kanske en ny tradition. Just därför kör vi mot start något senare än vanligt. Inget fel i det - sovmorgon till fyra är inte dumt alls. Bilköer till Berga gör att vi anländer till start först halv sju. Dessutom har jag efter fjolårets tid på 6.10 abdikerat från elitmotionär till mer vanlig motionär. Från led tre och fyra till femman. 

Vi är fyra plus tre veteraner som startar i fålla fem. Det funkar faktiskt riktigt bra i starten, trots tidig flaskhals. Jag lyckas ändå komma förbi en del och uppför backen - har jag skapligt fäste :-)

På bitvis sladdriga spår och oftast snabbt, isigt underlag tar jag mig stakandes till Mångsbodarna.

Men så precis innan vätskestationen kommer en åkare rakt över spåret. Jag slinter på hans skidor, vrider till knäet och ramlar i backen. Sjukpersonal bär mig sedan in till sjukstugan. Under tiden läkaren undersöker mitt knä ger sig de unga döttrarna till sjukpersonalen ut till Kalle Moreus som intervjuar dem. Den knäskadade tjejen de pratar om - är jag.

Sjuktransport tillsammans med två i Smågan skadade herrar. Mora lasarett har jag bara sett på avstånd tidigare. Nu vet jag hur väntrum och röntgen ser ut.

Det visar sig att den unga AT- läkare kommer från - Eksjö! Får en linda runt knäet och uppmaningar att röra på det. Den trevliga läkaren tror på snabb rehabilitering.

Gårdagens missade våffla kompenseras i dag. Försöker tänka på annat då jag avnjuter en fika inne på Svenska Kyrkan. Runt om mig sitter dock skidåkare. De diskuterar dagens lopp och skingra tankarna då är inte lätt.

En kompromiss vi har gjort till årets Vasaloppsresa, är att åka hem måndag i stället. Så nu ligger jag på en madrass i en bygdegård och inväntar morgondagens hemresa. Skidåkarna börjar trilla in och njuter av sina bedrifter, trots bitvis svåra förhållanden.

Och jag har fortfarande nio Vasalopp. Om det blir något tionde nästa år vet jag inte. Känns inte så just nu. Men man vet aldrig.

Nio mil i detta före?

Då jag lämnar den sovande stugan vid sjutiden är det nollgradigt ute. Jag springer en kort runda i en blandning av duggren och lätt snö. Ska jag verkligen åka nio mil i detta före?

Frukosten på det lilla trevliga caféet avleder tankarna på morgondagen. Dock återkommer nervositeten då vi med buss en timme senare anländer till Mångsbodarna. Den rejäla frukosten gör att vi hoppar våfflorna i år. Sparar oss till lunch- och fikastoppet i Sälen. Men ett foto blir det. Så klart.

Vi laddar vidare och ber en stilla bön till vädergudarna. Ingen mer nederbörd. Kyla lagom så att det ger hårda fina spår. Amen.