Vad vore väl livet utan konstsnö?

Det är pannlampa och månen som lyser upp tillvaron. Det är en magiskt känsla som dock avtar något då elljusspåret tänds exakt 06.15.

Jag är helt själv. Innan en ny dag gryr stakar jag fyra varv runt spåret. Och det är helt fantastiskt. 

Med den känslan startar ännu en dag. Och tanken jag bär med mig från morgonens upplevelse är befogad: För vad vore väl livet utan konstsnö?

Stakmaskinen

Det flesta gym har en i dag. 

Den är som en försäkring mot mindre bra vintrar. Och ett fantastiskt bra träningsredskap.

Jag menar förstås stakmaskinen. 

Vi har en alldeles egen. Den står där som en påminnelse - om att det alltid går att träna. Som idag. Vi har, som jag rapporterat om ett antal gånger, HELT PERFEKTA spår vid konstsnöslingan. Men det räcker inte alltid. En snabbvisit till Borås och de avslutande USM-stafetterna, står på agendan och istället för egen skidåkning blir det att heja på andra. Och då är man glad att huset kan erbjuda just en stakmaskin. För det hinner man alltid.

Idrottsskola

Vid niotiden anländer vi, två av dagens ledare, till en redan välfylld parkering uppe vid skidstugan. Det är dock inte dagens huvudpersoner, årskurs två-elever från hela kommunens skolor, utan skidfrälsta åkare från när och fjärran, som redan är ute och skidar.

Intresset är enormt.

Och de unga skidåkarna verkar också trivas. Under två timmar är det full aktivitet framför skidstugan. De olika stationerna avlöser varandra, men dagens bästa enligt barnen, är då vi åker till pumphuset och vänder.

Blivande skidåkare?

Själv stakar jag efteråt runt hela spåret - för första gången i år. För nu är det snö på hela slingan.

Det kom en necessär med posten

Dessa resor. Med buss. Med flyg. Bil. En vecka. En helg. Till värmen eller dit man kan åka skidor. Packa. Packa upp. Kläder efter väder. Utrustning. Skidor? Rullskidor? Löparskor, mobil, laddare och nu för tiden - glasögon.


Och alltid. Necessären. Där har jag det mesta. Det jag inte har dubbel uppsättning av har jag där.


Tänk då min frustration då jag efter en hel helgs skidtävling, och mörkerkörning hem i två timmar, upptäcker att just necessären är kvar i Falköping. Tour de Mösseberg. Sent till övernattningsgården båda kvällar, upp tidigt. Packa, packa upp, packa...


Men det är inte där jag glömmer den. Utan i damernas omklädningsrum på Mösseberg. Efter mitt löppass. I stort sett varje hängare är upptagen. Det sitter fullt av frusna och laddade tjejer i väntan på tävlingens sista race. Ja, det är trångt helt enkelt. Min packning ryms i en stor Craftväska. Och för att få tag på ombyteskläderna efter duschen plockar jag ur allt - och sedan i med det igen. Utom necessären då.


Jag får engagera en kommunanställd. Den som på hemsidan står som ansvarig för Mösseberg. Det går inte på sekunden. Men det går. Och idag kommer den, knappt två veckor senare.


Det är med ett leende den kvinnliga personalen på Willys postutlämning ger mig necessären. För det är just den hon ger mig. Inte ett paket - med en inslagen necessär. "Så kan man ju också göra", säger hon och skrattar. Och det gör jag med. Det ser lite komiskt ut. Ingen hemlighet precis.


Mobilladdare och glasögon. Det har jag glömt innan. De går att ersätta. Men necessären. Tack Falköpings kommun!