Stundtals är allt som vanligt och stundtals är allt helt overkligt.
Vi åkte vanlig tid till Växjö igår. Brukar inte vara någon trafik att tala om vid den tiden och det var det inte igår heller. När vi kör in i Växjö strax före tio brukar dock folk ha kommit ut på vägarna, men inte denna dag.
På min lörunda är det mer människor ute och går, springer och cyklar än sist. Inne på Telekonsult Arena är jag nästan ensam då jag nyttjar dusch och ombyte där.
På Grand Samarkands ICA, där konceptet ”Redig mat” från bönder i närområdet, alltid lockar in mig, är det färre människor än vanligt. Inga köer till kassorna.
På parkeringen utanför står det bilar men det är inte fullt som det brukar.
På stadens rawfood-café är de flesta platser lediga inomhus medan det är fullt på uteserveringen.
Så är det i Corona-tider. Det känns som om man har ett ”utanför-perspektiv”, man ser, reflekterar och tror att man förstår - ändå är det helt overkligt. Vad händer med världen? Med influensan? Och ekonomin?
I allt elände är det ändå tur att vi inte är isolerade - för en nypa frisk luft och hög puls har fortfarande förmågan att skifta tankarna från katastrof till hoppfullhet.
För någon gång tar det väl slut?
