En resa att se fram emot

Gårdagens "möte" är verkligen en aktivitet som inspirerar. Sedan i höstas har vi träffats regelbundet för att diskutera kommande resa - och allt annat mellan himmel och jord.
För en resa att se fram emot är bland det bästa som finns. Och då räknar jag även planeringen i förväg och själva förväntningen som finns där. Det som ger extra energi vissa dagar, tanken på resmålet.
Hotell och flyg är bokat sedan länge. Tåg och övernattning. Saknas tåg för hemresa och bokning av kulturell aktivitet samt en restaurangbokning.
Träning då? Målet eller åtminstone första anledningen till vårens stora höjdpunkt är faktiskt ett lopp. Målet är väl att ta i, för målet är resan och själva loppet en ingrediens som kryddar det hela.
Vart vi ska? Häng med här så får du svaret tids nog!

Sprintkurs och cykling

Helgen inleds med en sprintkurs i Växjö. Sprint? Man lever så länge man lär. Alltid får man med sig något. Sveriges kanske allra bästa sprinttränare levererar. Det ger faktiskt några nya idéer som får praktiseras inte bara på friidrotten utan även på kommande Vasaloppsträningar och höstens skidträningar.

Dagens och helgens träning blir på cykel. Ett första cykel-fika-pass. Passerar Höreda, Spakarp, Prostorp och kommer sedan fram till Två röda hus där själva fikastoppet äger rum, därifrån tillbaka till Prostorp, Övrabo, Golfbanan, Ränneborg och - vips - hemma igen. En nätt tur på 5,5 mil och 2,40 i åktid. Smala asfaltvägar på landet blandat med lite grusväg här och där. Med mountinbike. En fin tur och en fin dag. Och härligt sällskap.

Det här med att blogga

-Har du inte bloggat något på sistone? frågar min skidkompis.




Det är mycket som ska göras i våra liv. Det vi fyller vardagarna med både tar och ger energi. Men just bloggandet finns faktiskt på listan över energigivande aktiviteter. Så varför denna tystnad här på sidan?


Under skrivande stund försöker jag hitta svaret. Men det kommer inte helt automatiskt.
Kanske har det ändå varit bra med ett break? Ny inspiration och nya infallsvinklar kanske omedvetet gjort att jag är här igen. Det behövdes kanske bara den där frågan.




För brist på ämnen att skriva om är det inte. Ibland förundras även jag på allt som ändå händer. För sedan jag var här senast har jag haft åtminstone tre rejäla tillfällen som absolut borde lyftas upp i detta forum:




1) Träningsläger i Italien, närmare bestämt Riccione, under påsken. Ett träningsläger riktat till ungdomarna men där vi som föräldrar gärna är med på ett hörn också. Tyvärr inleds veckan med en bristning i baksida lår för min del, så - så mycket träning blir det inte. Promenader (puh, när man vill springa, men, men...), några cykelpass, lite core, lite annan styrka, fika, god mat, trevligt sällskap...ja, allt sådant man ju tar för givet, men viktigt det med!

2) En helg i Idre. Fortbildning för skidcoacher. Så otroligt bra. Liten grupp, trevlig grupp och fantastiska ledare. Och vilket väder!

3) Första rullskidträffen för året. Vi är sex stycken, drar till Bodabacken och vänder, dusch och - det viktiga: Gemensam middag! Så härliga tjejer, så härlig energi.

Så nu kan man väl säga att jag är på gång igen. Med mottot att det ska vara inspiration för den som vill komma igång - eller som är igång, med träning i allmänhet och skidåkning i synnerhet.

Håll i hjälmen, för nu kör vi!

PS Tack till Carola, utan den där frågan hade detta inte blivit skrivet...

Vasaloppet 2018

”Detta är sista Vasaloppet”. Så går tankarna under loppet. Jag försöker dock förtränga de negativa tankarna. Tänker teknik. Försöker se fram emot nästa vätskekontroll. Matar hjärnan med påminnelser om den träning och de tävlingar jag avklarat. Som ligger till grund för dagens form. Men det är trögt. Det går ganska tungt. Ändå försöker jag ligga i.

Har varken gel eller vätska med. Som vanligt. Men till skillnad mot lopp utomlands får man inget extra här. Utspädd saft/sportdryck, torr bulle, buljong och blåbärssoppa.

Redan i Mångsbodarna - börjar de första hungerkänslorna. Frukosten i skolmatsalen i Lima avnjöts (?) redan strax efter tre. Tio över fyra hade vi tänkt åka mot starten men blev några minuter sena. Vid halv fem ställer vi oss i kön till våra led, för min del nummer fem. Drygt en timme senare ligger skidorna på plats. Jag hamnar sex skidpar bak i min fålla. Sen värma oss i bilen och minibussen. Alla nio skidåkare från min klubb. Ett skidgäng där jag i år är äldst, sen Björn och Ravi som tillsammans med mig är veteranerna när det gäller antalet genomkörda Vasalopp. Äldst! Jag saknar verkligen mina äldre klubbkamrater som i år valt Öppet Spår istället. Men - det är ett mycket trevligt yngre gäng och med en suverän coach i Moa som rattar hela resan.

Som sagt, hungerkänslorna. Maten i Sälen är under all kritik. Lika dåligt som alltid. Jättedyrt och jättedåligt, ingen lycklig kombination.

Måndagens frukost på Hotell St Olof i Malung är första riktigt bra måltid - till ett pris som för länge sedan har passerats av alla restauranger i Sälen och Mora.

Jag äter de torra bullarna och dricker ömsom blåbärssoppa och ömsom buljong och ibland utspädd sportdryck. Åker annars med så lite packning som möjligt. Inget vätskebälte, ingen klocka, ingen ficka med gel. Borde kanske tänka om?

Jag tar mig i mål. Det är målsättning nummer ett, check på det. Jag lyckas inte - vilket alltid är mitt hemliga mål - att åka under sex timmar. Men, jag lyckas med mitt tredje mål, topp 100, vilket jag inte gjort på flera år. Hurra! Vilken vinst. Så - trots att det är ett tufft år, är jag jättenöjd!