Här är snön

För två helger sedan konstaterade jag att snön inte fanns i Falköping. Åkte sedan vidare till södra Tyskland och med undantag av den snö som man forslat dit till långloppet, var det barmark. 

Tillbaka på Småländska Höglandet var det inte heller bättre. Utan vår konstsnöanläggning hade jag troligen fått plocka fram rullskidorna. 

I går åkte jag vidare på min jakt efter snö. Stopp i Örebro, där barnen åkte en sprinttävling som kunde genomföras på natursnö som skottats på plats. Dagens tänkta tävlingar blev dock inställda eftersom nattens regn medfört genomslag och antagligen mer barmark än skidspår. I övrigt bjöd Örebrotrakten mer på vår - eller höst, än vinter.

I stället åkte jag längre norrut. Närmare bestämt nordväst. Passerar Mora under lördagkvällen, ungefär i tid med att Melodifestivalen börjar sända från Linköping. Ser nya Mässområdet med Vasaloppstälten, vid Strandens skola - men ingen snö. 

Fortsätter så där två timmar till. Och då händer något. Plötsligt är det ett fantastiskt snölandskap jag kan bevittna. När jag en stund senare når Idre Fjäll är det snövallar jag ser och massor av snö.

Dagens första träningspass bjuder på fina spår med snötunga träd längs vägen.

Och jag tänker att det är här som snön finns. 

Blodsmak och ruggat

Ovallat. Så enkelt. Inget kladd med klister och inget huvudbry vad man ska lägga på. Så varför valla?

Faktum är att redan vid den första backen känner jag att det tar emot. Just det, armarna. För det är just där skon klämmer. Armstyrkan. Och då är det bra med ruggade skidor. Lite som både och. Ingen fästvalla men ändå lite fäste.

Ruggade skidor och nollföre är helt klart en bra kombination.

Det är KM i kväll. Har man passerat 40 år och tävlar i damklassen är det nästan sprintdistans som gäller. 3 km. Som barnen.

Redan där ovanför banans första uppförsbacke kommer den. Blodsmaken. Sen sitter den i ända till mål.

Det är 57 stycken tävlande denna kväll. Några till med ruggade skidor och säkert en och annan med blodsmak. Bra tempopass helt enkelt.

Ett sammansvetsat gäng

Den som reser har något att berätta. Och det har vi. Det bubblar av minnen från den vecka som har gått. Även gårdagens resdag har satt sina spår. 

Jag börjar dagen med ett kortare löppass, mer för att mjuka upp den stela kropp som dagen innan stakat i tre timmar - i för den ett hårt tempo. 

Det blir ett långt stopp i den vackra staden Rothenburg och vi hinner äta ifatt lite av det vi gjort av med dagen innan :-)

Efter en oförglömlig vecka är vi hemma igen och med ett gemensamt mål har vi blivit ett sammansvetsat gäng. 

Vilka dagar!

König Ludwig Lauf 2014

Nu har jag vallat om säger killen som står bredvid mig i startfållan. Han visar mig en plastpåse som innehåller vallaväck. Han ska köra ovallat.

Det här med vädret och vallan har bekymrat oss sedan i går. Ingen kan säga hur det ska bli och våra väderappar visar olika. Gårdagens besök på mässan i Oberammergau gav oss inte ett dugg. Inga vallaexperter vill uttala sig. Till slut köper vi ändå klister, fall i fall. Vi vågar dock bara lägga på burkvalla och inväntar morgonen och förhoppningsvis klara besked.

Vi är på plats vid starten i Ettal dryga timmen innan årets König Ludwig Lauf går av stapeln. Det är bakhalt. Inte en tendens till fäste. Utanför Team Tynells lastbil frågar vi en av teamets servicemän om råd. Han hjälper oss att kleta ut det klister vi inhandlat på Toko. Och kallburkvalla över.

Men det hjälper bara uppför första backen. Sen blir det ovallat för mig med. Jag har både dåligt fäste och glid och får förlita mig helt på de armuskler som jag inte har...eller har. Första varvet går riktigt bra, det känns faktiskt helt ok i armarna. Under andra varvet har en plusgrad och snöfall blivit minst två plus. Och inga spår. Och trötta armar.

Klockan stannar på 2.56 på den 46 km långa banan. Jag blir 41:a totalt av damerna och 6:a i min klass.

Ovallat. Kanske dags att testa det på riktigt nästa gång.