Spikskor

Vi får med oss ett par antika skor från barnens farfar.

Spikskor.

Nu pryder de hyllan i vardagsrummet. Ett hem ska väl återspegla människorna som bor där? Här bor friidrottare. Faktiskt är barnen till och med fjärde generationen friidrottande personer. För även farfars far tävlade. Liksom farfar och far.

I morgon väntar en ny tävling. För den senaste generationen. SISU-spelen i Nässjö.

I kväll är det mental uppladdning framför TV:n. DN-galan.

Träningsglada

Jag har fyra svägerskor. Varav alla tränar. Under gårdagen träffar jag två av dem.

Det är orientering, löpning, styrketräning, skidåkning, simning och stavgång. Alltid lika motiverande att träffa träningsglada människor.

Tips till dig som vill komma igång eller som vill få mer motivation:

Umgås med rätt personer! De som tränar och de som peppar dig!

Sen är det bara att köra på.

Hund

Pulsen är nära max när jag i dag rullar genom Rydal. Synd jag inte har GPS-klockan och pulsbältet på mig.

Det är nämligen en hund som kommer springande efter mig. I kanske 20 meter jagar den mig innan en arg hundägare lyckas ropa tillbaka den.

Varför är den inte kopplad?

Med fortsatt hög puls rullar jag vidare. Mot Seglora. Framme vid skylten stannar jag, fotar, dricker och vänder tillbaka.

Tänker på hunden. Men nej, den varken hörs eller syns då jag återigen rullar igenom samhället.

Det är en bra stakrunda. Bra Vasaloppsträning Dessutom får jag se både Rydal och Seglora idag. Rydal med det fina museet och Seglora känt för sin kyrka - inte dagens kyrka utan den på Skansen.

Blir hämtad efter Kinna. Det nalkas mat. Det är tur jag har en familj som ställer upp. En man som står ut med en tränande fru.

Skene

Det är länge sedan jag varit med om sådan trafik under ett rullskidpass. Men så är jag på en mer civiliserad plats. Undrar just vad Markbygdens Vasaloppsåkare väljer för vägar när de tränar?

Dagens pass blir återigen ett något lugnare rullskidpass. Startar i Skene, tar mig förbi ett centrum i Kinna som är under ombyggnad och fortsätter mot Rydal. Vänder efter drygt en halvtimme.

Någon kilometer innan jag är tillbaka kommer mina trognaste supporters och jag offrar de sista minutrarna av träningen och åker med.

Det blir knappt en timme. Några lugnare pass är välbehövliga efter de sista två relativt tuffa träningsveckorna.

Nästa vecka har jag Skurugatavägen att se fram emot (!) igen. Hittills är det bara Idrebackarna som är jobbigare.